Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den blifvande Bispen. En tidsbild af Pehr Thomasson med 2:ne illustrationer efter N. J. Anderson och W. Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kommer inte i fråga, herr prost! — svarade
främlingen. Jag spelar gema för intet, då jag dermed kan
roa glada menniskor, såsom jag förmodar att
slotterfol-ket är.
Prosten tackade för löftet, och främlingen fick för
aftonen spisa i sällskap med sjelfvaste prestherrskapet.
När alla voro rikligen förplägade, tog främlingen fram
sin kaffebruna fiol och vandrade i sällskap med prosten
ut på gården till det församlade folket, som riktigt
gapade af förvåning. Spelmannen var för dem en glad
uppenbarelse, som de icke väntat sig. Ännu större blef
glädjen då han spelade upp en hvirflande polska.
Sådana toner hade de aldrig hört. Det var en musik så
sprittande liflig och glad, att sjelfvaste gubbarne böljade
röra på klacken. Ungdomen blef alldeles yr i mössan.
Par om par svängde omkring på den gröna gräsmattan,
likasom surrande getingar i en tom bikupa. Ingen
kunde vara stilla. Prostfar sjelf nickade takten med sitt
grålockiga hufvud. Prostinnan och mamsellerna dansade
på farstuqvisten; klockaren och barnmorskan i en vrå på
gården; kyrkostöten och köksan i köket. Allt var rörelse,
lif och gamman!
Så fortfor det nästan hela natten. Spelmannen var
outtröttlig och de dansande likaledes, ty göingarne ha i
alla tider varit ett raskt och liflig t folk, som älskat
dansen med verklig passion. Detta märkte troligen
virtuosen, ty ju längre han spelte, desto mera förtrollande
blef-vo tonerna. Slutligen såg man spelmannen sjelf bland
de dansande, der han svingade kring som en hvirfvelvind
under det han fortfor att regera sin stråke med
konsterfarna händer, ända tills klockaren hade nog rådighet
att afskära alla fiolsträngarna. Man påstod att ett sådant
tilltag var alldeles nödvändigt, emedan det var den
beryktade elfvaleken som spelades. Spelmannen log åt de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
