- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1863 /
137

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvenne Pingstaftnar i Lidners lif, af Marie Sophie Schwartz. Med Lidners porträtt i stålstick samt Lidners grafvård i träsnitt)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skall låta min ande stå varnande vid din sida och hålla
dig tillbaka, då du är fardig att för stundens njutning
glömma hvad som är rätt.

— O mamma, tala icke om att dö, utropade Bengt
med förtviflan; om du går bort, kan jag icke lefva. Att
lefva utan dig, du den enda, som håller riktigt af mig, är
ju omöjligt. Hvem skall väl älska mig, sedan du är borta,
hvem skall väl jag älska?

— Den maka Gud en gång gifver dig, hviskade
modern med osäker och feberflämtande röst. Om du låter
minnet af mig stå imellan dig och frestelsen, skall Han,
som styrer våra öden, gifva dig en kärlek, lika varm och
stark som min. En aning säger mig i detta ögonblick,
att du skall återfinna min ömhet hos din lefnads
följe-slagarinna.

Dessa ord ljödo förunderligt i gossens Öron; men de
skulle oupphörligt återljuda för mannens själ, tilldess
moderns profetia gick i fullbordan.

En kort tid derefter stod Bengt vid sin moders bår.

Den sorg, som fattade den fjortonåriga, åt sin smärta
helt och hållet öfverlemnade och exalterade ynglingen,
kan måhända anses hafva varit första orsaken till den
olycksaliga böjelse som sedan lik en fördömelse hvilade
öfver hans lif.

Det berättas nemligen, att han någon tid efter
moderns bortgång för första gången hemfördes till det kalla
och öde hemmet i en så upprymd sinnesstämning, att den
bar vittnesbörd om att han hos vinguden sökt glömska
af den sorg, som uppfyllde och nedtryckte hans unga
sinne.

Yid detta första steg på den olycksaliga väg, som
han sedan fortgick, fanns icke någon vänlig och
kärleksfull röst, som hviskade: ”stanna, min son, vakta dig, du

Svea. 1863. 9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:15:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1863/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free