Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det första och sista poemet. En episod ur fru Lenngrens lif af Marie Sophie Schwartz. Med porträtt af fru Lenngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marianne blef forst mörkröd, derefter åter blek; men
öfver hennes af fortviflan för dys trade drag flög en
ljusning, och hon hviskade:
— Anna Maria, ja, hon — hon skall hjelpa mig!
Åter inlades den lilla brända pappersbiten på botten
af skrinet, tillika med de öfriga sakerna, hyarefter hon
tillslöt locket och läste låset.
En stund derefter satt Marianne och skref.
Klar och lysande sken vintersolen ned på Stockholms
snöbetäckta gator, som hvimlade af folk. Det var dagen
fore julaftonen.
Marianne satt vid sitt sjuka barns bädd, oroligt
lyssnande till hvarje pinglande bjellra, för att urskilja, om
det möjligen kunde vara ringklockan till hennes köksdörr,
som rördes.
Hon hade redan för en timma sedan afsändt detbref,
hon skref den föregående aftonen. Hon väntade nu med
spänd ångest på att budet skulle återvända. Hjertat
bultade oroligt i bröstet, och blodet brann i hennes ådror.
— O, om hoppet äfven nu skulle svika mig, —
mumlade den olyckliga och tryckte de sammanknäppta
händerna till sitt hjerta, — då, då vet jag icke hvad jag
gör i min fortviflan. O Gud, förbarma dig öfver mig och
mitt arma barn!
Dessa ord hade icke väl halkat öfver hennes läppar
förrän ljudet af ringklockan kom henne att flyga upp och
ila ut i köket. Med feberaktig otålighet öppnade hon
dörren.
I den skumma förstugan stod ett fruntimmer, enkelt,
men väl klädt, med ett ansigte, hvaruti uttrycket af
godhet var det mest öfyervägande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
