Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hans Bolt. Sägen från Carl XII:s tid af Axel S—g. Med illustr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och hvirilar han slog som en jätte till karl —
Hans make visst aldrig blir spord:
I konsten en mästare riktigt han var
Och käud båd’ i söder och nord.
»Mot den, som man älskar, man gerna vill brumma.»
Så Bolt ock: han piskade dugtigt sin trumma,
Men höll den dock kärast på jord.
Gud nåde likväl en och hvar fattig f-n.
Som nödgades höra derpå,
Såvida han icke var gammal och van
Att höra hur Bolten slog på.
Det var som man hörde hur thordöuen ljunga
Och nordstormen flåsa med dånande lunga
Och vågen mot klipporna slå.
På afstånd ock fienden lätt — till sitt ve —
Bemärkte att svensken var när,
Ehuru man än ingen skymt kunde se
Af den tappra, den blågula här.
Ty den ej fördrog att i tysthet marschera,
Och Bolt genom trumman var van signalera
Att svensken på stunden var der.
I styrka och mod af det sällsporda slag
Hans Bolts karakter käns igen.
Om många och muntra och hurtiga drag,
Om bittra försakelser se’n
Väl hundrade sägner jag kunde berätta,
Men tänker som så: det är nog efter detta
Att endast berätta er en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
