Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hans Bolt. Sägen från Carl XII:s tid af Axel S—g. Med illustr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Re’n afton det var, då man Dnipern till slut
S&g vältra sig framåt så bred.
I skogen, som sträckte mot stranden sig ut,
Höll solen just på att gå ned.
Då stannade Bolten, af fröjd sågs han stråla:
»Hvad är det jag ser emot skogen sig måla?
Åhå — moskovitiska led!»
Och ej han bedrog sig, ty ryssar det var,
Och många de voro ändå.
Nu trumslagarns panna uppglänste så klar.
Han skulle nu stanna dock få.
Han skulle få stanna, han skulle få strida,
Han skulle nu slippa den smäleken lida
Att icke sin trumma få slå.
Han vände sig om med en ljungande blick
Till truppen, som närmast der stod.
»Kamrater,* han ropte, »är detta väl skick
Oeh värdigt vårt urgamla mod,
Från fienden vända vår ärliga panna,
För ryssarne fly och ej våga att stanna,
Ej våga att offra vårt blod?»
En kärntrupp det var, som stod sluten derkring,
Ty kungens drabanter det var.
Då hördes också från dess kringskurna ring
Ett dundrande »nej» blott till svar;
På stunden ock vapnen urslidorna foro.
»De s var en,» skrek Bolt, »eder värdiga voro —
Min trumma från ryggen jag tar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
