Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd i Dalarne af Fr. Hedberg. Med illustr. ”En Rättvikskulla”, efter en tafla af J. F. Höckert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke tid att söka efter någon idé i en så alldaglig sak
som en dalkulla stickande på en strumpa ooh vaktande
en kokande grötgryta.
För mig åter var hon en kär gammal bekant, som
bragte mig ärliga och trofasta helsningar från en bygd som
varit min moders; för mig var hon ett uttryck af denna
allvarliga, djupa poesi som fostrats vid stranden af
djupblåa sjöar, brusande elfver, högtidligt susande skogar och
torftiga men dock så sköna falt mellan de höga och
mörkskuggande bergen i den gamla Dalabygden.
Och uu — nu skall jag skrifva text till en
reproduktion af denna tafla. Ett svårt uppdrag i sanning.
Men månne icke ett litet reseminne från de trakter,
der den vackra kullans förebild haft eller har sitt hem,
kan vara tillfyllest för en sådan uppgift? Ännu stå dessa
intryck klara och oför vanskliga för min själs öga, och jag
tycker mig just nu sittande i Leksands-gästgifvarens gamla
schäskärra, med en ljushårig, blåögd Leksandspojke vid
min sida, närmande mig, på en slät och mellan höjder och
dalar slingrande landsväg, de märkvärdiga Lerdalsbackarne,
från hvilka en af de skönaste utsigter i Sverige erbjuder
sig for den förvånade resenären.
Det var en solljus och herrlig September-dag, och
for mina tjusta blickar låg den sköna Siljan utbredd som
en klar och orörlig spegel i solskenet, medan på ena sidan
Rättviks hvitmenade kyrka smålog djupt nere vid sin vik,
omgifven af lummiga skogsdungar och rika fält, och på
den andra, fyra mil aflägset, Mora spetsiga kyrktorn
af-tecknade sig mot horisonten, skarpt skiljande sig från de
blånande Elfdalsbergen, hvilkas vågiga konturer begränsade
synkretsen.
När man kommer från Fahlun, efter att förut hafva
gjort färden på jemväg från Gefle, kan man säga att här
börjar det egentliga Dalarne. Det är sannt att äfven i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
