Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vara och synas. En hvardags-historia af Onkel Adam. Med illustr. ”Badande sotaregossar”, efter en tafla af J. Z. Blackstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modern kom för att hjelpa barnen att se, och nu
fastades deras blickar mera på lilla ”Samuel” som stod på
broarmen, än på båten. När den kom nära bron, hviftade
den hvita näsduken och några ögonblick derpå hoppade
den vige gossen i armarna på en man, som från båten
utsträckte sina armar mot honom. Leontine smålog och
tänkte: — Ack! om mamma sett detta, hade hon sagt:
— sotarpojken hänger i hela slägten.
Kapten Persson hade ingen frakt på Helsingborg och
dröjde derför blott några få timmar hos de sina.
Vinden var god for att passera Sundet och komma förbi
Falsterbo ref och det var således ej tid att dröja. Nu går
jag, sade Persson, sedan barnen fått sina gåfvor och det
börjat lugna på fröjden. Nu går jag direkte på
Stockholm och då söker jag upp gumman och, om inte allt är
rasande, så skall hon förlåta dig, stackars Leontine. Det
är märkvärdigt hvad gummor kunna vara envisa och
hårda — hon, som eljest var så god, hvad skall ej en elak
gumma kunna, då hon kunnat vara så oförsonlig?
— Ja du, det vQre det bästa du kuride föra hem,
mammas förlåtelse och välsignelse.
När solen höll på att gå ner ilade skeppsbåten
tillbaka till ”Elisabeth”, hvars segel spändes och ännu innan
dagen lemnat rum för qvällen hade fartyget hunnit
fram-emot Hven, bakom hvars udde det försvann.
— Här är jag, mamma Engman, — sade Gustaf då
han trädde in i det lilla rummet på fattighuset, — här
är jag för att hemta er förlåtelse och er välsignelse till
Leontine. — Ser ni mamma, jag hade sökt upp er om
ni också varit vid verldens ända, min Leontines mor.
Den gamla kunde knappast tala. Hon blygdes så djupt
för sin hårdhet.
— Nu sitter jag här hos er, — sade Gustaf, — ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
