Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amanda. Några strödda anteckningar ur Stagnelii lif, af Marie Sophie Schwartz. Med 2:ne illustrationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig icke alls hågad derför. Min själ är för ögonblicket
upptagen af min Amanda, och jag Önskade derföre att få
återvända till mitt hem.
Måhända skref han den aftonen sitt poem Amanda.
Bet var ånyo vår.
Grafkullarne på Maria kyrkogård grönskade. På en
af dessa, hvilken var särdeles väl vårdad, fanns ett enkelt
träkors, hvarpå endast stod namnet Amanda.
En ung man med ett sjukligt utseende satt på en
bänk ett stycke derifrån, stirrande på korset.
Ett fruntimmer nalkades och blef stående vid sidan
af grafven, betraktande den unge mannen en lång stund,
hvarefter hon böjde sig ned öfver kullen för att smycka
den med friska blommor.
Mannen reste sig, utropande i häftig ton:
— Hvarföre störa hennes slummer? . . . Låt henne hvila
i frid och tag bort blommorna!
Den tilltalade lydde.
Utan att säga något vidare, aflägsnade sig mannen.
Då han hunnit till norra hyrkogårdsporten, stod den unga
qvinnan vid hans sida, sägande;
— Dröj, jag har något att säga Erik Johan
Stagnelius.
Skalden fastade ögonen på henne och gjorde dervid
en rörelse af bestörtning.
— Återvända englame till jorden, sedan de lemnat
den ? — hviskade han. — Amanda, du är då icke död ?
— Amanda, som du besjungit, slumrar under korset
der; men Manda står här inför dig, för att bringa dig
den dödas sista helsning. Hon dog, välsignande ditt namn
och in i döden älskande dig lika högt som i lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
