Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medaljonger af under året bortgångna personligheter af Orvar Odd - Christian Erik Fahlcrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjliga skolor och nästan alla vittra arter, genom sin stora
dikt “ Ansgarius“ träder han åter in på ett för nästan hela
hans öfriga litterära produktion så främmande fält, att det
blir oss alldeles omöjligt, att af dessa hans tvenne
hufvudsakliga arbeten bilda oss något slags enhet eller att på dem
tillsamman grunda något omdöme om författarens litterära
egentlighet. I det förra, äldre, arbetet, fantastiskt,
uppsluppet, nyckfullt, nyromantiskt, anar man en genius,
snarast tillhörande en ännu då endast svagt gryende framtid,
i det sednare återfinner man honom deremot inom en
genre, som egentligen tillhör en förfluten tid och hvilken
i våra dagar har svårt att finna någon genklang. Det
förra är ett språng framåt, så djerft, att man knappast
kan följa med honom, det sednare är i visst afseende ett
steg tillbaka, så plötsligt och tvärt, att de flesta väl
knappast haft lust att med honom vända om. Vi bestrida
härmed på intet sätt, att man äfven i “Ansgarius" åtminstone
styckevis har att göra med en verklig poet, ehuru af helt
annat skaplynne, än den, som här och der i “Noachs Ark“
öfverraskar oss med en så märkvärdig lyrik, men vi mena,
att hela detta slags epik i sjelfva verket är af så pass
gammalt datum, att samtiden ej längre har sinne för att
deri orientera sig, och att en skald, genom att välja just
denna art, ofantligt lätt utsätter sig för att sjunga för döfva
öron. Vi tro, att detta har inträffat med Ansgarii
sångare; det kan vara med orätt, men det är ett faktum.
Att fysiologiskt förklara, huruledes Fahlcrantz efter
“Noachs Ark“ kom att skrifva “Ansgarius", är måhända
i hufvudsaken icke så svårt. Han hade hittils väsendtligen
gjort sig ett namn som skämtare, som satirikus och såsom
polemisk “lätt ryttare“; om det i hans “Noachs Ark“
finnes någon det hela genomlöpande tråd, är det just
satiren, det fria, för öfrigt onekligen genialiska, skämtet med
allt, som kommer i författarens väg, och romantiken spelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
