Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodshämnden. Berättelse från hednatiden af J. O. Åberg. Med tvenne teckningar af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
steg tillbaka. “Himmelens vrede drabbe er, om I kröken
ett hår på våra hjessor eller tillfogen vårt tempel den
minsta skada. De mörka skyarne dele sig och Guds
straffande hand krosse den förmätne, som i orena afsigter
vill träda öfver den heliga gudsboningen. Gån till edra
värf och låten oss i frid förrätta vår gudstjenst.“
Hedningarne voro tysta, många af dem vände sig
bort, och Thorsten hin Gamle skulle just besvara den
andliges ord, då en klar blixt upplyste hela samlingen
och kastade sitt sken öfver de olika gestalterna, de olika
ansigtsdragen. Thorsten studsade och äfven Östen visste
icke hvad han skulle göra. Men pater Andreas talade
längre, inspirerad af detta tecken från höjden, och hans
ord föllo som en hagelskur ned på de förstummade
hedningarne, af hvilka en och annaii sågs kasta bort sitt
vapen. Medan han talade följde den ena blixten på den
andra och spred en underbar belysning öfver den vildt
storartade taflan, hvars ram utgjordes af den mörka
skogen, den lilla kristna kyrkan och framför henne de
stridsfärdiga hedningarne och kristne. Pater Andreas*
glödande natur flammade upp vid åsynen af det storartade i
naturens strid, och hans ord voro lika skarpa som
ljung-eldsblixtar. Men han talade äfven försoningens ord, och
under allt detta drog han sig med de sina långsamt in
i templet.
Det dröjde länge innan Östen och Thorsten hin
Gamle kommo till besinning af det närvarande, men de
gjorde ändtligen så, och det icke förr, än den siste kristne,
hvilken var Sigurd, satte sin fot på tempeldörrens tröskel.
Det blottade svärdet hvilade ännu i hans hand, ty han
var beredd på Östens anfall när som helst.
“Ha!“ ropade denne och slog sig för pannan, “han
undkommer mig!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
