- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1874 /
43

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodshämnden. Berättelse från hednatiden af J. O. Åberg. Med tvenne teckningar af C. G. Hellqvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Med dessa ord störtade han fram och Thorsten följde
honom under det han med hög stämma sjöng ett drapa.

Sigurd lyfte svärdet när Östen endast var på några
alnars afstånd.

“Bowes blod kräfver hämnd,“ gnisslade Östen och
satte redan foten på tempeltröskeln, “far till Hel...!“

I luften hördes i detsamma ett skarpt hväsande ljud;
det flammade till skarpare än vanligt; en skräll, så
förfärlig, att den lilla kyrkan darrade på sina grundvalar,
hördes och lufttrycket var så starkt, att icke blott
hedningame, utan äfven de kristna, som voro inne i kyrkan,
dignade till marken.

Men på tempeltröskeln lågo tvenne män med dödens
insegel på sina anleten; det var Thorsten hin Gamle och
Östen! Pater Andreas profetiska ord hade gått i
fullbordan, de kommo icke in i templet; Guds straffande hand
hade nått dem.

En stunds tystnad följde på det förfärliga åskslaget.
Den, som först kom till sans var Ylva. Med ett anskri
rusade hon upp från sin plats vid altaret och ilade fram
till Sigurd, som låg straxt inom tröskeln. Han var
endast-afdånad, likaså de andra; ingen mer än de båda döde
hade fått någon skada.

Med det djupaste vemod och smärta stod Ylva vid
den gamle fadrens lik, och hon hviskade under det tårarne
öfverhöljde hennes kinder:

“När harpans sträng brast, anade han sitt slut;
Gud vare honom nådig.“

“Ja, Gud vare dem nådig,“ inföll pater Andreas och
trädde fram med vacklande steg; “han har underbart
räddat oss från hedningames raseri. Bedjen, bedjen; ty
endast honom, som i regnets fall gjuter sin välsignelse
öfver jorden med dess växter och gräs och med blixten
slår den elake, endast honom tillhör äran.“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:17:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1874/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free