Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elin på Måsön. Ett minne från Stockholms skärgård af Hjorvard. Med tvenne teckningar af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var ej han som sjöng. Rösten kom akterifrån.
Den sjungande skymdes ännu för mig af seglet, men just
som akterstäfven kom midt för mig, drogs bommen öfver
åt andra sidan, och sångaren blef synlig. Det Var en q vinna.
Jag kände straxt igen henne. Det var Elin på Måsön.
Det var samma friska, själfulla ansigte, men med ett
strålande uttryck af lycka utbredt öfver de täcka dragen.
Hon stod stödd emot rodret. Hufvudhucklet hade fallit
ned i nacken, och det guldgula håret glänste i
aftonrod-naden. En kort spens omslöt det smärta lifvet.
Hon fortfor att sjunga, och jag följde efter med min
båt, sida vid sida med sångerskan. Plötsligt kände hon
igen mig, släppte rodret, sprang fram till relingen och
sträckte ut handen åt mig, ropande:
“Kom hit, Nils!“
Roddaren drog in årorna, klef varsamt öfver en hel
hög af trummor och byttor och stod lång och ståtlig i
aktern, betraktande oss båda med godmodig förundran.
Men Elin tog till ordet med lif och ifver i röst och åtbörder:
“Detta, Nils, är den herrn, som visade mig vägen när
du låg på lasarettet och som var med den raske herra i
Ijol, som gick genom Nässelrefvet."
Dessa båda upplysningar tycktes utgöra de allra
bästa rekommendationer, ty Nils sträckte i sin tur ut sin
väldiga hand och skakade min på det kraftigaste.
“Elin,“ sade han skrattande, “blir så ifrig när hon
får se en gammal bekant, att hon alldeles glömmer, att
han inte vet hvem jag är. Jag får väl då berätta sjelf,
att jag är hennes olycklige man, som nu i snart sex
veckor stått under hennes omilda regemente.“
Detta funno båda vara ett så ypperligt skämt, att
de utbrusto i ett klingande skratt, hvari jag ej kunde
låta bli att instämma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
