Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tora Borgarhjort. Poem af Mathilda Langlet. Med illustr. efter teckning af J. A. Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var ej stort att hoppas; de hofraän voro små
Och icke vana just vid’ kiimpadater,
Och konungar och hjeltar, som kunnat strid bestå,
Skön Tora skrämt med sina stolta later.
Då kommer der en kungsson ifrån ett annat land
Beredd att våga lifvet och vinna hennes hand,
Och Ragnar Sigurdsson den unge hette.
Han klädde sig i skinn ifrån liufvud och till fot,
Och vältrade sig se’n i beck och tjära;
En slik kostym väl borde allt ormgift stå mot,
Förstås, för den som orkade den bära.
Han smidde sig en spjutspets af fyra marker stål.
“Det lyster mig att se,“ sad’ han, “om han detta tål,“
Och spjutet så i ormens rygg han. stötte.
Och ormen han ljöt döden, allt utaf Ragnars spjut
Och deraf vardt stor glädje uppä borgen;
Befriad var prinsessan, och se’n är sagan slut,
Ty denne friaren fick icke korgen.
Och kungen gjorde bröllop, och var så glad i hag,
Och aldrig något brudpar väl fagrare man såg,
Än Tora Borgarhjort och Ragnar Lodbrok.
Men Tora samlar kring sig de kammartärnor små,
Ett allvarsord hon ville med dem tala:
“Hvad jag: nu månde säga, det akter noga pä,
Det är, att alla ormar äro hala,
Och leka med dera aldrig man göra bör, minsann;
Ej alltid byter ormen sig i en äkta man,
Men skinn och sinn’ det sägs han ofta byter.“
Mathilda Langlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
