Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linné i Upsala och i Amsterdam. Skizz af Claude Gerari». Med porträtt i stålstick af Carl Linné (vid 30 års ålder) samt 3:ne illustrationer af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ene. “Det är hmf“ sade den andre, och dessa två
personer fortforo att med ofrånvända blickar, men mycket
olika uttryck, stirra upp till de båda unga, som ännu
stodo qvar vid det upplysta fönstret, troligen utan att
besinna huru väl man kunde observera dem ifrån gatan.
“Den der vackra damen,“ sade en qvinna i hopen
till sin granne, en bryggardräng, “är just Mynheer
Clif-fords dotter och den unga, fina herm, på hvilken hon
kastar så kärliga blickar är en främmande, lärd doktor,
som kan trolla och göra guld och som har lärt
borgmästaren att plantera äkta perlor, liksom bönor eller ärter,
i sin rara trädgård derute vid Hartecamp ... ty doktorn
är trädgårdsmästare och herre öfver allting derute...“
“Ih, nu högg ni i sten!“ inföll skrattande en sjöman
som, med mössan på nacken och händerna instuckna i
bältet, stod bakom henne. “Tror ni att äkta perlor sås
som rofvor eller växa i baljor kanhända ?“
“Nej, så dum är jag icke, men det är ändå just
detta, som den lärde doktorn kan låta dem göra, och
der-för så sägs det, att han får den vackra jungfru Dorothea
till hustru.“
“Nå, min själ det är att undra på! Den som kan
så ut äkta perlor, den skördar *$gkert vackra flickor igen.
.. . Han är i alla fall en säll ocli lycklig kurre, den der
doktorn...“
“Jo, jo, men!“ inföll en annan röst, “nog är han
lycklig... Att komma hit och prata en hop smörja och
nyhetsmakeri, och strax skriker man, att han funnit de
vises sten och upptäckt naturens hemligheter, och alla
trängas omkring honom... men vi ha icke sett slutet
ännu...“
Den som sist talat var just den, som nyss förut,
vid åsynen af den granna damen i fönstret, med häpnad
utropat: “Det är hon!“ Han var en rätt egendomlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
