Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En outgrundlig natur. Skizz af Anna A. Med 2:ne teckningar af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föran med den. Skogen doftade, och fåglarne sjöngo.
Hela naturen låg som en ram kring hjertan, nom älska
hvarandra — och så kommo de väntade, och bland dem
var äfven Thyra, Karls syster, som var gift och bodde
i granskapet af hemmet.
Mottagandet der var högtidligt öfver all beskrifning.
Äreportar, blomsterguirlander och högtidsklädt folk, hvart
man såg; men inne i stallet stod gamle Bruning. Högtiden
till ära, hade han fatt ren halm under sig — Han visste
icke huru det kom sig, att han var ledig så långt fram
på dagen, men så länge skulle dock icke ledigheten vara.
Solen föll vackert in genom gluggen öfver hans
spilta. Det var så fridsamt omkring honom, att han
blef nästan liksom litet ‘konstig till humöret*. Han slöt
ögonen till hälften och sjönk ned på halmen.
Han tyckte sig försatt tillbaka till den tid, då ännu
intet piskrapp rispat hans länd, och ingen förbannelse
uttalats öfver honom. Han var en yster fåle och ‘sprang
tor lina‘ kring en stor gräsrundel med sköna rosenträd i
midten. Nära rundelen var ett slott, omgifvet af löfsalar
och blomsterhäckar, men omkring dessa var en sjö, der
hvita svanor summo på det spegelklara vattnet. Bakom
slottet låg stallet, der han var född och fostrad och der
han åt ur en marmorkrubba. Utför den breda
slottstrappan kom en skara barn och ungdom, med friska,
frimodiga ansigten och solsken i blicken. Man lockade
Bruning till sig, man tog fast honom — men det gjorde
ingenting: man ville honom intet ondt. Så väl han såg
henne, med det gulbruna håret, den blonda hyn och de
milda blå ögonen! Så mjuka hennes händer voro! Hon
klängde sig ofta upp på hans rygg, och i vildaste fart
bar det då af, så långt vägen räckte, men den tog slut
vid sjökanten, der svanoma räckte lång hals och höjde
vingarne till anfall. — Der vände också Bruning, sprang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
