Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En anspråkslös eftermiddagsbjudning för fyrtio år sedan. Skizz af Lea. Med illustration af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ja, inte ser han stort bättre ut, än en töcken,“
mumlade fru Morman, mönstrande den drumlige pojken,
“men tvi för den mor, som säger dqt sjelf.“
“Hvad siger hun, min Yen?“ frågade den granna
danskan orolig sin fastman; “jeg kan s’gu ikke forstaa
hende.“
“Hon säger,“ svarade brodern förlägen, “att han ser
ut som ... som du sjelf.“
“Ah!“ log fastmön smickrad. “De har virkelig ret;
han ligner mig till Forbauselse.“
På detta svarade fru Morman ingenting, efter som
hon platt icke förstod det. Hon bad i stället mig gå ut
i köket och höra efter om kaffet vore färdigt. I detsamma
inträdde äfven ‘ijerde mannen*, mamsell Gran. Icke heller
nu steg värdinnan upp; men af den. stora kammens
rörelse kunde man förstå att hon ‘satt och neg‘. Mamsell
Gran var hennes favorit.
“Jag sitter här och eldar, som syster ser,“ upplyste
frn Morman. “Mången kunde tycka att jag bort hugga
sönder käpparne, men den lymmeln Calle der ute
(lärpojken), skulle då alldeles hackat dem förderfvade.“
Mamsell Gran förklarade, att det såg ganska
hem-trefligt ut att sitta så der och sköta om elden. För resten
tror jag hon tänkte att syster förut skött om litet i blåa
skåpet, annars hade väl käpparne blifvit sönderhuggna.
Men hon sade ingenting.
Kaffet kom nu in på en skinande, blankskurad
koppar-kittely som det då för tiden brukades, och värdinnan reste
sig litet besväradt och anförtrodde mig bestyret att spela
vestal. Hon nödgade de främmande att taga för sig af
det rara brödet och blef så småningom vänligare, då den
lifvande drycken gjorde sin verkan. Kopparslagaren och
hans granna fastmö matade hvarandra huldt med
sockerskorpor, och ‘den lille Dreng‘ lade sina stora näfvar på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
