Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 4. Carl Wilhelm August Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fingo tonernas omhölje, likasom ock skalden sjelf tog del
i deras utförande. Då Talis fatt ett poem färdigt och
Lindblad fick syn derpå, kunde denne utbrista: “Det var
ett litet vackert stycke — det tror jag vi ska’ sjunga!“
och så satte han sig till pianot, och snart var
kompositionen färdig för hans utvalda qvartctt, kärnan till
studentsången i Lund. Och den unge harpolekaren var alltid
nöjd, ty tondiktaren förstod att i sig helt och hållet
upptaga diktstoffet och gifva det rätta uttrycket i tonerna.
Bildande sig efter Herwegh, Heine, Freiligrath,
Biickert, Béranger och andra, hvilka han återgaf i
ypperliga försvenskningar, blef Strandberg först politisk diktare.
Hans qväden i denna anda, vanligen först synliga i
tidningen ‘Skånska Correspondenten‘, utkommo första
gången 1845 samlade under titeln ‘Sånger i pansar*. De
mottogos dock icke gynsamt af dåtidens kritik. Den nye
sven«ke Tyrtäos var för obändig, för mycket ett sjelf;
ham karakter dög ej for den allmänna
knappstöpnings-formen. Det fins sådana, och de gå sin egen väg: de
äro framom de samtida, men dessa följa dem efter.
Det var tidskriften ‘Frey‘, de svenske skriftställarnes
domarebok på den tiden, som läste lagen för den unge
skalden med lejonmerg. Den politiska poesiens stora betydelse
som eldbranden i fosterlandskänslan, erkännes visserligen,
men det skall vara i stormperioder och ej i den efterföljande
tiden af folklugn och ostörd nationalutveckling. “Man
klämtar icke sedan elden är släckt, eller innan den brutit
ut: man klämtar icke fram den. Ligger ej en inre
sanning till grund för det poetiska stridsropet, så är det
blott en mer eller mindre fanatisk deklamation och
bort-dör i tonia luften. Det skrämmer ingen och det eldar
ingen . .
Men denna halft borgerliga och förnumstiga gråhet,
som så sötsurt helsade den nye skalden, hade ej allmän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
