Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 7. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Ludvig Runeberg.
Så varmt hans finska hjerta slog, men ändå svensk
han var: tungomålet honom röjde. Derför hår en enkel,
en konstlös runa.
Då Finland rycktes från Sverige — det var en af dessa
grymma slitningar, som aldrig förgätas, så länge lif finnes,
der såret blef — stodo Auras söner, häpne, undrande,
hvad nu månde tima. De hade så sammansmält med
svenska folkets hela
andliga lif, att de ej kunde
fatta en skilsmessa
der-ifrän. Men de voro nu
gripna af en örnklo så
stark, att det svenska
lejonet ej mera mäktade
att göra den bytet
tvi-stigt. Tvånget af det
närvarande, ett dystert,
oemotståndligt fa tum på
den ena sidan; på den
andra en kärlig
hågkomst af det förflutna,
en långvarig
samman-lefnad, gemensamma
Strider, gemensamma Johan Ludvig Runeberg.
fröjder. Hvart skulle det leda? Skulle Finland, som fått
del af Sveriges hela andliga utveckling och derigenom
tillhörde vesterns civilisation, nu med ens se denna
civilisation qväfvas i den mot andlig och politisk frihet
fiendtliga kosackfamnen? Det sporde man.
Då uppstod tidskriften ‘Aura‘, hvars främste arbetare
voro A. J. Arvidson, Sjöström och Linsen. Af desse var
Sjöström en efterklangspoet, ett slags poetisk eklektiker,
med reminiscenser från östan och vestan, nordan och sun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
