Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - “Onkel Adam“. Hans lif och diktning af Karl Warburg. Med stålsticksporträtt af C. A. Wetterbergh (Onkel Adam) vid 76 års ålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
KA KL WABBUBG.
med stort nöje och år 1842 utkom redan den första
samlingen i bokform (Genremålningar), år 1843 den andra
{De fyra signaturerna). De följdes med korta
mellanrum af de något större genremålningame Guvernanten
(1843) och Pastorsadjunkten (1845), båda uttryck för en
varm medkänsla för tvenne “öfver axeln sedda
varie-téter af menniskoslägtet, lar gå (1844), Ett namn (1845),
i hvilken han gick bördsstoltheten skarpt på lifvet samt
äfven upptog andra dagens frågor; hvarefter
Wetterbergh i skizzerna Paralleler (1846) gjorde en efterskörd
af äldre stycken, i hvilka motsatserna i det menskliga
lifvets förhållanden stäldes emot hvarandra. Äfven på
dramais område försökte sig Wetterbergh med en
en-aktspjes Pröfningen, som han skref åt sin gamle
bekante från 1830-talet, kapten Lindeberg, då denne år
1842 skulle inviga sin “Nya teater“ (n. v. dramatiska).
Under tiden hade Onkel Adam arbetat sig fram till
“en af våra mest värderade prosaister", såsom han
kallades af en förf. i tidskriften “Frey“ år 1844, hvilken
tillägger att “han på botten af sitt skämt har ett allvar,
en moralisk värdighet, som gör, att man måste älska
honom". Samma år bringar “Nordstjernan" hans bild bland
landets utmärkte författare och “Svea“ lemnar år 1847
hans lefnadsteckning och porträtt. Och uti Sveriges sköna
litteratur yttrar Wieselgren vid slu tre vyen öfver Sveriges
dåtida romanförfattare, hvilka han för öfrigt just icke är
synnerligen välbevågen, “att den karl och den dam som
synas honom stå högst äro O. A. Wetterbergh och
Fredrika Bremer“, hvarjemte han om den förre yttrar, att
han åstadkommer den största effekten med de enklaste
medlen, sökande återföra den utsväfvande romanen till den
antika “berättelsens“ nykterhet (det sista ett beröm som i
Wieselgrens mun ju icke har någon tvetydig bemärkelse).
Kommer härtill, att alla hans arbeten genast öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>