Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Då sjön brann hvit». En folklifsbild från skären af Mathilda Lönnberg. Med 2:ne teckningar af Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
näten voro ditlagda, masten rest, och seglet fladdrade
för vinden. En medelålders qvinna stod nere i båten
ifrigt spejande uppåt land, liksom väntade hon någon.
Uppifrån land kommer en ung qvinna gående och styr
sina steg emot båten.
“Nå-å?“ säger qvinnan i båten.
“Ingen annan än Ville," svarar den unga qvinnan
uppifrån stranden, “men vi . få väl nöja oss, Maj’-Lena!“
“Ja väl, blott han skyndar på, Gertrud,“ fortfar
den, som blifvit kallad Maj’-Lena. “Det förstås han är
bara barnet, men både du och jag äro starka och sjövana.“
Gertrud steg ned i båten och satte sig helt
tålmodigt på toften. Hon hade denna på en gång smidiga
och starka skepnad, som utmärker skärgårdens infödda
folk. Hennes ansigte, lätt brynt af sol och vind, var
fagert, ehuru det icke mera egde qvar den första
ungdomens friska blomstring. Men det låg öfver detta
ansigte ett uttryck af lugnt sjelfinedvetande, som gaf åt
detsamma ett större intresse än blotta skönheten
vanligen förmår skänka. Det fans något i dessa mörka
violblå ögon och det fasta draget kring munnen som
förtäljde, att denna unga qvinna hade en historia, att hon
lidit och hoppats, att stormar gått öfver hennes själ,
fastän ytan var lugn.
“Gertrud, jag menar pojken är galen,“ sade
Maj’-Lena, otåligt trampande i båten, “vi komma sist till
grundet.“
“Må hända, men vi få allt någon fiskstjert med,“
Parade Gertrud utan att förändra ställning.
“Ja, det är lätt sagdt för dig,“ återtog den äldre
qvinnan, “du har ej så många munnar att mätta som
jag — du är lycklig du.“
En hastig rodnad drog öfver Gertruds kinder, men
hon svarade med samma lugna tonfall som förut: “Sant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
