- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1881 /
246

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - Fredrika Stenhammar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

På k. teatern i Stockholm uppträdde då den store
Wien-tenoristen Aloys Ander, som utöfvade så mäktig
tjusning öfver alla. Baron Bonde, lika ifrig som lycklig
sökare efter nya och goda krafter, tog ett raskt steg
och bjöd den nittonåriga ungmön att pröfva sina krafter
tillsammans med mästersångaren. Första profvet gjordes
den 22 juni 1855. Man gaf Flotows opera Martha, och
Fredrika utförde titelrollen med sådan framgång och
under så lifligt bifall från den store sångaren, att baron
Bonde genast faste henne vid k. teatern. Då Ander året
derpå åter gästade Sveriges hufvudstad, skapade hon vid
hans sida Mathildas roll i operan “Wilhelm Tell“, som
då för första gången gick öfver svensk scen och hvilken
roll äfven var hennes näst sista på den sceniska
skådebanan. Men hvilken rik konstnärlig verksamhet
innefattas ej i denna tidrymd, under hvilken hon uppträdde
mer än ett tusen gånger, i 40—50 olika roller, aldrig
klagande öfver sitt arbete, sällan framkallande de
förargelseväckande lapparne öfver omkastade program,
alltid sjungande och spelande redbart och godt. Med
undantag af åren 1857 och 1858, då hon i Paris
ytterligare utbildade sin teknik och ett kortare afbrott
vintern 1867—68, har hon sedan 1855 städse tillhört den
svenska operascenen, der de största uppgifter gifvits henne.

Och likväl var hon af naturen egentligen icke
dramatisk sångerska; hennes musikaliska skaplynne var
alldeles öfvervägande lyriskt. I stämningsfigurer var hon
ock lyckligast. “Men äfven sådana uppgifter, som voro
mera främmande för hennes lynne, vare sig att de nu
föllo inom det utprägladt lidelsefulla eller det blott
ytligt ljsande, fingo ett bestående värde genom det sätt,
hvarpa hon vetat att med sitt klara förstånd och sin
mogna uppfattning arbeta sig in uti dem “ I romansen
utgöt sig hennes konstnärsande i sin skäraste begåfning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:18:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1881/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free