Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur lifvet af Anne-Charlotte Edgren. Gusten får pastoratet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade nu blifvit så skroflig i halsen att han knappt
kunde tala hörbart.
“Hon är död,“ snyftade systrarne fram.
Han slet sig lös från dem och störtade, snafVande
öfver tröskeln och tumlande med kroppen, som om han
vore drucken, fram öfver golfVet och föll tungt ned på
sina knän vid modems bädd. Här dolde han hufvudet
i händerna och det började arbeta våldsamt i bröstet
på honom.
Borta på sin vanliga stol vid fönstret åt gränden
satt Hilda tyst med händerna för ansigtet. Amalia och
Jetta omfamnade hvarandra och gräto som hjelplösa
barn, som ej visste hur de skulle kunna finna sig till
rätta i den stora, obekanta verlden utan modern.
“Hur gick det till?“ kunde slutligen komministern
fa fram.
“Det var i natt,“ började Jetta.
“I natt!“ han lyfte på hufvudet. “Var det i natt?
Dog hon i natt?“
“Ja, i natt, kl. 2.“
“I natt,“ upprepade han ännu en gång. “Var
någon främmande hos er i går afton då?“
Systrarne förstodo ej frågan. Hilda var den enda,
som kunde beherrska sina snyfbningar tillräckligt för
att omtala förloppet.
“Nej, mamma gick och lade sig strax sedan du
hade gått. Hon hade lite hosta och var mycket matt,
men vi trodde inte det var något farligt. På qvällen
talade hon mycket om dig och om hur det skulle bli for
oss, när du fick pastoratet. På natten begynte hon
fantisera litet och trodde att du redan hade fått det.
Och så sade hon: “du skall inte vara ledsen, Gusten
lilla, för att du måste bära mig dit ut. Kyrkogården
ligger ju så nära — du har mig ju strax utanför fönstret“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
