- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1883 /
140

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur det kom sig att hin slättbon ej tålte höra åskan. Öfversättning af föregående historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hon vägde sina goda sexton pund, och tiggaren, skall en veta, var
torr som Tors päron och lätt som en skata.

Tiggaren ville ej, kan en väl veta, säga nej till moran, utau
lofvade han nog så vackert uträtta ärendet för henne. Han for, som
en fogel, upp på hästeu och satte rakt af bortåt vägen, så det rök
efter det. När han så hade ridit en stund, mötte han slättbomannen,
som kom ledande med maken till hästen. «Hvar skall du ta vägen
med Ble8?« frågade han tiggaren.

«Upp till er Nils, som går och drifver med stutar, när de, som
äro sämre än han, köra i kapp med racehästar, som far ju nu sjelf
kan höra,« säger då tiggareskarnet.

«Mor har, kan tro, lemnat dig öket? Ja, det förstås, ty hon är
den hon alltid har varit, en rigtig nötpanna! Hur däkers skulle Nils
kunna köra i kapp med dem, såsom de nu sätta till, med bara en
häst? Se här, ta Snopp med och rid för jädern i våld till pojken
med båda öken! Och säg till honom, att han ej rent (af) flår
ökakulorna för mig, men han må icke derför låta någon köra förbi sig.«
Dermed lemnade han tiggaren också den andre hästen, och denne
karlen satte af värre än ett skålladt troll och blef aldrig synlig mera
på den trakten. Men hvar enda gång slättbofolket sedan hörde åskan,
koxade och höjde de hakan upp mot himlen, och när det knallade
och dundrade bra högt, sade mannen: »Det är, ta mig dalern, vår
Nils med Bles och Snopp! Man skall få se, han står sig mot de
andra, ty köra som en karl, det kunde pojken.«

Detta hände sig i sommarens dag, när slättboarne ha föga arbete
för deras hästar. Men när det så led mot hösten, började mannen
tycka, att hans gosse kunde ha vettet att skicka hästarne ner igen
med samma bud, som fått dem. Sjelfva moran menade vid sig sjelf,
att nu kunde det vara nog med det der körandet och flackandet, kors
om tvärs på himlagolfvet, till ringa nytta; men hvarken hon eller
fadern kunde göra något, när deras pojke tyckes ha glömt, att rågen
vid denne tid var mogen i lerlyckan, kan (man) feta.

«Far,» säger då moran en dag, «du får ta till staden och köpa
oss ett par andra hästar, ty Nils behåller nog de han iick till sig;
han har väl arbete till dem,« tilläde hon, för hon ville, ska säga oss,
icke ställa (till) ondt för gosssen hos hans far.

«Får väl så med,« menade mannen, «men nu köper jag två ston,
så föda vi upp föl,« tyckte han och körde så till staden med gillesöken.

På torget höll en trädgårdsmästare; bland många andra ting hade
han också ett sådant der gräskar eller pumpa, en vill säga, och en
sådan tingest hade slättbon aldrig förr i sitt lif sett.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:19:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1883/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free