Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur det kom sig att hin slättbon ej tålte höra åskan. Öfversättning af föregående historia - N:r tio Ljung. Poem af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man skall tro, han blef ganska qvickt vaken. »Halej, mor, kom
hit i rappet! Fölen ha krupit ut ur ägget, de gnaga mig p& benen
så det svider så rälit! Hit med grimmorna, stäng dörren och vakta
fölen, att de ej ränna från mig, medan jag hinner komma i trasorna!«
P& detta sätt skrek han och väsnades och var fasligt befallande,
medan han drog kläder på sig. Men hnn fick nog sjelf se till att
få fatt på de der fölen, ty qvinnan, kan tänka, släpade på fotterna
och traskade i köket, så hon, förstås, hörde icke det minste grand.
Efter denna tid stängde slättbon sig oftast inne i stugan, när
det åskade, ty han gittade inte tänka på hvarken hur hans Nils
eller de andra öken hade det, när det gått så galet med hans egen
fölkommers.
N:r tio ljung.
I
Och uti qvällens sena stund
Gick talet högt från mund till mund
Om hjeltekungens stolta slag
Och 0111 hans storhet, många drag.
En teg dock. Det var tio Ljung,
Som satt der, mörk i håg och tung.
Snart är dock tålamodet slut,
Och barskt såhär han brister ut:
jn fast, en sluten kämparing
"* Var samlad lägerelden kring,
Ett halftjog tappre, såsom tå,
Af Karl den tolftes gossar blå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
