Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väntan. Berättelse af Mathilda Lönnberg. Med 2:ne teckningar af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finnes ej mer, föräldrarne äro döda och döttrame spridda
kring verlden. Den äldsta är lärarinna — åh, hon är
lycklig! — hon har barn att undervisa, att älska och
omhulda. Den yngsta systern är liksom hon sjelf
hus-hållsbiträde. För öfrigt fängslar pligten den ena här,
den andra der — de råkas aldrig.
Netta vänder sig från spisen och torkar svetten ur
sitt ansigte och må hända också en tår ur ögat, ty hon
hade ett känsligt hjerta och längtade efter kärlek. Det
är ett stort fel, när man är ful, öfver tretio år gammal
och heter Netta, ehuru det mycket väl kunde vara
intressant, om personen i fråga vore en sjuttonårig täck
Antoinette. Emellertid, hvad kunde hon göra vid det,
att hon var romaneskt anlagd af naturen och att
ingenting föreföll henne så ljuft som att blifva älskad och
ingenting så lätt som att älska tillbaka? Men vid
hvem skulle hon fästa sig der i huset? — Hennes
matmor var visserligen god emot henne, men emellan henne
och Netta var det likväl ett stort svalg. Hennes
husbonde? — Gud bevare oss för en sådan tanke! Och
barnen? — De voro vuxna och borta. Och tjenstfolket?
— Nå, det borde ju vara under hennes värdighet, ehuru
den värdigheten kostade henne så mycket att hålla vid
magt ute i köket, att hon helt och hållet uppgaf den,
då hon kom in i salen, och der tjenade hon — sannin-*
gen måste fram — till en lekboll for husbondens och
gästernas qvickheter, hvilka ofta nog voro grofva och
sårande. Men Netta hade blifVit härdad genom lång
vana, och hon var nu mera den första att skratta åt
de infall, som för ett tiotal af år tillbaka skulle hafva
smärtat henne. Eör öfrigt hade hon det bra — hög
lön, intet öfverdrifvet arbete och ett rikt hus, der allt
fans i öfverflöd. Hvarför då ej vara nöjd? Många
hade det sämre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
