Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I prestgården. En julbild af N. P. Ödman. Med 2:ne teckningar af Viktor Andrén - 1. Qvällen före julafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en af grannsocknarne, och som prosten derfor ansett
oumbärlig som moster Majas hjelpreda i hushållet. Hon
hade vid Lisas sida varit sysselsatt med ett och annat
i kÖksdepartementet och kom nu först in; den andra var
Pastor Zeller, adjunkten, som hittils suttit på sitt rum i
flygeln, förmodligen sysselsatt med något predikoarbete.
En uppmärksam iakttagare skulle ha märkt — och
vi ha skäl att antaga, att farbror Sven verkligen gjorde
det — att en lätt rodnad flög öfver Elsas kinder i
detsamma adjunkten inträdde, och att dennes blick efter
ett hastigt irrande eller rättare sökande stannade med
ett varmt uttryck på henne, der hon med nedslagna
ögon satt i soffan, just ögonblicket innan farbror Sven
ropade henne upp i ringen.
Som man märker, ha vi nu alltså fått en smula
kärlek med i den här historien, ty något skall det väl
vara af den sorten också, annars tycker väl mången att
det icke är en riktig historia — men lite är det. Eör
resten är det “riktigt sannt“ och inte något poetiskt
påhitt: adjunkten Agaton Zeller tyckte verkligen om
mamsell Elsa Norberg, och vi äro alldeles vissa att hans
tycke var besvaradt. Vi beklaga endast, att vi ej äro
i tillfälle att följa den vidare utvecklingen, ty det blef
denna jul ingen förklaring af; och alltså ha vi inga
“o“! och inga “ack“! och inte alls någon dialog med
“älskade Elsa“ och “älskade Agaton“ i att bjuda på. Till
stor saknad för alla svärmiska hjertan förkunna vi detta.
“Nå, fick di hvarandra? fick di hvarandra?“ så
mycket kan väl författaren tala om i alla fall, menar
man. Ja väl — “di fick hvarandra verUigenu — alltså
samma intressanta casus i denna lilla historia på en sida
som i den tjockaste roman och i den mest spännande
följetong; och vi kunna gerna, medan vi hålla på, tala
om ännu mer, vi kunna följa dem utöfver bröllopet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
