Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Hugo Raab, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödsrunor.
Hugo Raab.
Sällan alstrar freden generaler, hvilkas namn lefva
i härens och landets häfder när pensionsålder eller döden
utmönstrat dem ur statskalender och rangrulla. De flestes
namnkunnighet är då inskränkt till de digra banden
“meritförteckningar" i kommandoexpeditionens arkiv.
Icke ens de som hunnit till
krigsministertaburetten vid konungens rådsbord och i riksdagens
protokoll nedlagt vältaliga ord kunna påräkna att varda
ihåg-komna — när portföljen lagts i andra händer, när andra
“råd“ gå att lönas med andra afslag. De
komitébetän-kanden och regeringsförslag angående nationalförsvaret,
hvilka under de sista tjugo åren till fosterlandets bästa
blifvit utarbetade, bilda en hel literatur. “Värnepligtens
vänner“ ha utsått 100,000-tals ströskrifter för att påverka
opinionen, talrika folkmöten ha gjort sitt bästa att låta höra
hvad de små jordegarne tänka om försvaret, tidningarne
spara icke sina “ledare“, riksdagsmännen icke sina ord.
Och dock lägga vi föga på minnet af allt det der.
Nog står den bi i vår tid, tänker man både om skogen
och hären. Och så grälar man om skatter, så länge man
eger att sjelf bestämma dem. “Svenska folkets urgamla
rätt att sig sjelf beskatta“ torde likväl icke länge komma
att öfverlefva Svenska folkets pligt att sig sjelf försvara.
Med lätt hjerta ser den framtiden i möte, som
väntar dess fredsälla lugn af “balansen i Europa.“ Tyngre
kännes det för de fosterlandsvänner, hvilka på vår egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
