Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Olof Strandberg, af Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georges i “Hvita Frun“, Edgar i “Lucie“, Raoul i
“Hu-genotterna“, Raphael i “Hälften hvar“, Johan af Leyden
i “Profeten“, Huon i “Oberon“, Arnold i “Wilhelm Tell“.
Lyckan log dubbelt mot sångaren, i det han vid
sig som maka år 1845 fäste den blott nittonåriga, i
sin fulla fägring, sin tjusande behagfullhet stående
skådespelerskan Aurora Vilhelmina Österberg, som, säger
Dahlgren, “begåfvad med sällsynt fägring och en fin,
nästan luftig gestalt, spred öfver sina framställningar
det ljufvaste doft af poesi och behag“. Strandberg njöt
i fulla drag af sin lycka, och då dansken Hertz’
lyriska drama “Kung Renés dotter“ följande året såg
dagen, skyndade Strandberg att sjelf öfversätta den
samma och bestämde Jolanthas rol för sin älskliga
Aurora, som ock återgaf den med skönt behag och deri
väckte en hänförelse, gjorde ett intryck, så att ingen,
som såg henne, någonsin skall kunna förgäta den
företeelsen.
Hennes svåger skref också om henne:
Blott hon vände sig på klacken
Var det så som Deliern lärt,
Böjde hon den fina nacken,
Var det lagerskogar värdt.
Log hon, var det som när våren
Viftar hvarje sky sin kos,
Och hon ryste under tåren
Som i regn en öppen ros.
Ja, det låg i sjelfva tonen
Något obeskrifligt godt
Och en gloria kring personen,
Nästan som hon vingar fått.
Men snart lägrade sig skuggor öfver
konstnärsparets hem, der dödens mask gnagde på makans fina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
