Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Olof Strandberg, af Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvart nöjet bar sin silkesfana,
Dit styrde äfven du ditt lopp,
Men fördes icke ur din vana,
Som gick ett stycke högre opp;
Ty hvad af ande är, det tvingar
Sirenen sällan ned i dyn,
Du visste, att du hade vingar,
Och återvände snart till skyn ...
Hur fullt, hur innerligt du lade
Ditt väsen i en melodi!
Det var ej konst, jag hört de sade,
Men ack, hvad det var själ deri!
Och det är detta, som betvingar,
Om det så vore stock och sten,
Som gör att sången ej blott klingar,
Men tränger genom merg och ben.
Nu — långt ifrån att anspråk nära,
Hur lugn du står, hur afundsfri!
Lef glad, lef lycklig på din ära
Och på din inre harmoni!
Och komma krämpor, en i sänder,
Och ömmar vristen då och då,
Vi bära dig på våra händer,
Så slipper du ifrån att gå.
Och krämporna voro der. De togo till, och den
sjuke sökte bot i Karlsbad. Han tycktes vara bättre,
men insjuknade hastigt på hemresan i Greifswald, nära
Langenhanshagen, der hans vagga gått. Han förmådde
dock att fortsätta förden hem till Stockholm, der han,
efter att hafva intagit bädden, den 21 juni 1882
lemnade de jordiska tonernas harmoni, för att nå sferernas.
A. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
