Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs ord till Björneborgarnes marsch af Zach. Topelius. Med en afbildning i färgtryck af Alb. Edelfelts tafla: Björneborgarnes marsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landskärleken och återkastade dem på en redan förbigången
punkt i tiden. Genom dem lyftes 1808 års krigare på
en piedestal för eftervärlden, högre, ljusare, skönare än
deras samtid sett dem på nära håll. Skaldekonsten må
behålla sin rätt att idealisera och historien sin rätt att
korrigera. Det är endast realismen, som gör sig löjlig
med att gråmåla sin förmenta verklighet, som är intet
annat än betraktarens egna grå glasögon.
Mellan första cykeln af Fänrik Ståls sägner 1848 och
den andra 1860 ligger en paus af tolf år, till större delen
upptagen af Runebergs psalmer. Björneborgarnes marsch
ingår i senare cykeln såsom den andra i ordningen, men är,
så vidt jag vet, den, hvilken af alla sägnerna skrifvits sist.
Marschen var känd länge förut och kallades en tid
Napo-leons marsch. Dess historia hör icke hit. I Finland blef
den på nytt populär 1858, då björneborgarnes minne
upp-lifvades med halfsekelminnet af 1808. Runeberg hade
lika litet glömt marschen, som han glömt björneborgarne;
vid dess toner hade han burits i triumf på studenternas
skuldror. Men ord till den hade han ej tänkt på att
skrifva. Där voro två hakar: den ena att marschens rytm
var en af de krångligaste att inpassa i ett textunderlag för
sång, och den andra, att Runeberg ej skref text till färdig
musik. Hans poesi var för mycket sig själf för att
nedlåta sig till att uppassa musiken som tjänstepiga.
Sannolikt hade dessa sköna, ljungande, trotsiga ord,
som nu hänföra oss i Björneborgska marschens toner, aldrig
blifvit skrifna utan den i sig själf obetydliga tillfällighet,
som jag nu går att omtala.
Våren 1859 tillbragte Runeberg några dagar hos
anförvanter i Helsingfors. Det var tjugutvå år sedan han
flyttat från Helsingfors till Borgå. På samma gång som
hans rykte växte, hade hans personlighet blifvit okänd för
de flesta uti den finska hufvudstaden. Hans ständiga fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
