Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs ord till Björneborgarnes marsch af Zach. Topelius. Med en afbildning i färgtryck af Alb. Edelfelts tafla: Björneborgarnes marsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Sch, där är han!» —Och allas blickar riktades emot
ingången.
In trädde skalden i sin långa svarta prästkaftan, som
kom hans högresta gestalt att synas ännu resligare. En
hastig blick på det talrika sällskapet, en styf bugning,
några vänliga ord till den krusande värdinnan, och
Runeberg var med värden försvunnen i herrarnes rum till höger
om salen.
Där förblef han. Nåderna syntes besvikna, ungdomen
kände sig friare, när det högtidliga ögonblicket var
öfver-ståndet. Han kommer igen, sade värdinnan tröstande.
Han tycker om sång; vi få höra herr P. och mamsell D.
sjunga vid pianot.
Herr P. och mamsell D. — fröknar voro, den tiden,
rara, — sjöngo verkligen vid pianot och sjöngo
förtjusande, men den som ej kom igen, det var Runeberg.
Han fortfor, den känslolöse, att vara begrafven därinne i
herrarnes tobaksrök. Själf rökte han ej, han snusade; det
var den tidens rökfria krut.
Värdinnan, som bjudit sina gäster på Runeberg,
förlorade slutligen tålamodet och lät inkalla sin man från
den ointagliga rökborgen. Men försök då att få honom
ut i salongen, bad hon bevekligt. Tänk ut någon list!
Säg, att fru B. (den af alla, och icke minst af Runeberg,
beundrade skönheten) har något att säga honom!
Professor X. gick, men återvände snart med en
betänklig höjning på axlarna. Det är omöjligt, förklarade
han. Nu berätta de skolhistorier därinne, och det är, som
du vet, Runebergs specialitet.
Kvällen gick. Den olyckliga värdinnan led nya
förödmjukelser, ty efter hand smög sig den ena efter den
andra af salongens återstående kavaljerer bort till
rökrummet för att öka trängseln i den ring, som alltid omgaf
Runeberg, när han talade. Men ännu återstod ett hopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
