- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1894 /
53

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs ord till Björneborgarnes marsch af Zach. Topelius. Med en afbildning i färgtryck af Alb. Edelfelts tafla: Björneborgarnes marsch

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

E11 dubbelkvartett af studentsångare hade lofvat infinna sig
efter sångmötets slut och kom verkligen klockan half elfva.
Nu få vi se honom, försäkrade professorskan.

Kraftig och frisk ljöd sången från unga läppar Det
var Upsalasångerna: »Dåne liksom åskan, bröder!» — »Stå
stark, du ljusets riddarvakt!» — »Sjungom studentens
lyckliga dar», omväxlande med finska sångerna »Tuoll’on
mun kultani», arrangerad med brummkör, jägarekören
från Kung Karls jakt, Suomis sång och andra. Det är
möjligt, att Runeberg satt i ett sidorum, men han var
och förblef osynlig. Äfven detta hopp syntes sviket.

Då uppstämde sångarne Björneborgska marschen. Jag
hade året förut skrifvit dess första ord till en konsert för
veteranerna, ord, som numera lyckligtvis äro glömda för
Fänrik Ståls ord och som besjöngo björneborgarnes minne:

»Skuggor från de flydda dar,
stån upp ur tidens natt, och skyllren än med rostiga musköter!»

Då stod Runeberg i dörren till salen. Han hade
icke hört denna marsch sjungas förr.

Jag stod i hans närhet. »Har du skrifvit orden?»
frågade han.

»Ja.»

»Hvarför låter du icke björneborgarne sjunga själfva?»

»Det kan endast Fänriken,» svarade jag, träffad af
anmärkningens riktighet.

Han förblef åter stum. Några ögonblick därefter, när
värdinnan ville försäkra sig om sitt byte, var han ånyo
försvunnen och lät icke ens Vårt land, hvilket sångarne
sist uppstämde honom till ära, locka sig ut ur sin
oåtkomliga fristad i rökborgen.

Det sista hoppet var nu supén. Den var gemensam,
där kunde han icke uteblifva.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:21:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1894/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free