Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget — och vargarna. En historia från pojkåren af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I allmänhet voro vi alla tre mycket ädla, när vi voro
Gustaf Adolf och när vi segrade, men trots min
egenmäktiga ignobla krigslycka som Tilly, tror jag att jag ändå var
den allra ädlaste, när jag visste att jag skulle hembära
segern. Ty jag kommer ihåg att jag då och då företog
mig att fortsätta vårt trettio-åriga krig alldeles på egen hand
mellan våra besök hos hvarandra, och då öfvermakten,
som jag skulle be’segra, under sådana omständigheter
naturligtvis fattades mig, utnämnde jag vår stora gårdshund
Kastor till de allierade katolska arméernas representant.
Det blef heta strider vi två utkämpade.
Förpostfäktningarna började oftast midt på golfvet, men huru det
var lyckades jag med min öfverlägsna krigskonst, genom
att angripa de allierade både i fronten och flanken på en
gång, förlägga det vildaste, afgörande handgemänget under
ett bord — för det mesta köksbordet — ty Kastor var
förbjuden allt tillträde till den del af våningen, där de
stoppade möblerna, mattorna och den egentliga
herrskaps-prakten tog vid.
Ja väl, — nu ägde jag en icke obetydlig fördel i
kampen mot Kastor i mina ganska fasta pojknäfvar, som
alldeles opåtaldt kunnat gång på gång förskaffa mig segern
öfver min motståndare, om jag icke funnit det ovärdigt
Gustaf Adolf att slåss med ojämna vapen. Hvad gjorde
jag då? Jo — midt under det hetaste handgemänget
stoppade jag händerna i fickorna och angrep den katolska
hären endast med dess egna vapen: — tänderna!
När tumultet var slut, kungen fallen, och när hans
häst galopperat nog framför fronten, kröpo de tappra
härarna fram under bordet, den katolska ruskade på sig, och
den svenska hade munnen full af hundhår efter nappataget.
Kan man tänka sig en ädlare strid och ett mera
stor-sint val af jämna vapen?
Sålunda fortgick trettio-åriga kriget med växlande
krigslycka, ombyte af hjälteroler, förtviflad kamp under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
