Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget — och vargarna. En historia från pojkåren af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rum i den mörkaste vrån af salen. Men den gången vardt
öfvermakten starkare, om det sedan berodde på svikande
krigslycka eller på för litet kallblodig strategisk konst.
Alltnog, Gustaf Adolf kom ifrån det nachspielet med huden
full af stryk, sitt rockuppslag rifvet, tårar af harm i ögonen
och ett vildt men fast beslut att aldrig mera inlåta sig på
kamp med så ovärdiga fiender, som icke ens läto klå sig
så mycket det behagade hans svenska majestät.
Det beslutet satte jag genast i verket genom att utan
ett ord till afsked rycka åt mig min paletå i farstun, störta
ut i vinterkvällen, slå farstudörren så hårdt igen om mig
att hela huset skakade som vid jordbäfning och efter dessa
uttryckliga afskedsceremonier med hopbitna tänder, jäsande
af bitterhet och rättmätig harm, med brännande kinder och
allt ännu knutna näfvar alldeles ensam anträda den långa,
farliga reträtten hem midt igenom vinternattens fasor.
Detta sista, stora och tappra drag skulle om någonting
öfvertyga mina lågsinnade fiender om rätta halten af Gustaf
Adolfs mod!
Med en tyst triumf kom jag nu ihåg att jag i
stridens hetta lämnat själfva min fyllda kaffekopp med
doftande varmbröd stående på fönsterbrädet i salen. Så stolt
och öfverlägset kunde endast jag, den rätte Gustaf Adolf,
handla. Men i tankarna såg jag Tilly och Wallenstein
på det öfvergifna slagfältet likt lumpna marodörer störta
sig öfver krigsbytet. . .!
I början af denna min stolta och storartade reträtt
jublade jag för mycket öfver själfva sättet hvarpå jag gjort
den, för att riktigt klart sätta mig in i dess vedermödor
och faror. Själfva den allvarliga, tysta vinternatten fick ett
egendomligt skimmer af att bara höra till leken, stjärnorna
tindrade uppmuntrande åt mig mellan glesa skyar, och jag
tog dem till himlaborna vittnen på min väldiga hjältebragd.
Ännu efter det jag halfsprungit i tio minuter, gjorde jag
knappast reda för mig att det redan var natt, så upptagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
