Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget — och vargarna. En historia från pojkåren af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med klara tankar och beslutsamhet, då jag icke förmådde
kafva upp mig ur diket! Den mjuka snön gaf vika för
mina våldsamma ansträngningar, jag satt ohjälpligt fast för
ögonblicket och behöfde minst en minuts arbete för att
nå fram till gärdesgården. Nu berodde det bara på om
vargarna redan fått korn på mig . . .!
Där jag stod med endast hufvudet och den ena armen
öfver drifvan, kunde jag icke se någonting, men jag
räknade ut alt redan mitt första, häftiga språng i drifvan
alldeles nödvändigt måste höras af vargarna. De hade mycket
goda öron, och åtminstone skulle det buller jag nu gjorde
ofelbart draga deras uppmärksamhet på mig. Under
inflytandet af den klena trösten, arbetade jag ursinnigt att
komma upp, medan det vimlade af räddningsprojekt i min
hjärna.
Hade jag ens varit så nära gärdesgården att jag nått
den med händerna och kunnat bryta lös en stör åt mig
till vapen, så skulle jag mött det nästa ögonblicket med
mera tillförsikt! — Men nu nådde jag med armen jämnt
så långt, att jag insåg omöjligheten af allt försvar just nu . . .
Att rädda mig genom flykten var naturligtvis icke att
tänka på. Skrika? Nej, då skulle vargarna allra säkrast
hitta vägen till mig? Gömma mig? Under drifvan! Ja,
det är en idé!
Men just när jag skall huka mig ner för att göra ett
försök, hör jag långa, tassande språng på andra sidan
gärdesgården, ser en mörk, luden kropp genom dess springor
och hör flåsandet af den första vargen. Ögonblicket därpå
urskiljer jag de två andra, som med långa skutt sätta i
riktning rakt emot mig genom snön på åkern, som icke
stort tycks hindra deras fart.
Jag vet icke hvarifrån jag fått mina krafter, men i ett
nu är jag ur diket och framme vid gärdesgården, rifver lös
ur den en stör till vapen åt mig och spejar med stören i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
