Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fallen kung af Selma Lagerlöf. Med 3 teckningar af G. Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnorna togo fatt på sitt arbete. De sjöngo och
bådo, sjöngo och predikade. De logo och talade om sin
lycka. Framför sig hade de en parterr af hamnbusar.
Desse började resa sig, de ställde sig på bänkarna. Det
drog ett hotfullt larm genom skarorna. Kvinnorna på
estraden sågo skymtvis förskräckliga ansikten genom den
rökiga luften. Männen hade våta, smutsiga kläder, som
luktade illa. De spottade tobak hvarannan sekund, svuro
vid hvarje ord. Dessa kvinnor, som skulle kämpa med
dem, talade om sin lycka.
Hvad denna lilla armé var tapper! Ack är det inte
vackert att vara tapper! Är det inte stolt att hafva Gud
med sig! Det var inte lönt att skratta åt dem i de stora
hattarna. Det var troligast af allt, att de skulle besegra de
valkiga händerna, de grymma ansiktena, de hädande läpparna.
»Sjung med,» ropade frälsningssoldaterna, »sjung med.
Det är godt att sjunga.» De stämde upp en känd melodi.
De knäppte på gitarrerna och fingo en och annan af de
närmast sittande med i sången. Men nu dånade nere från
dörren en lättsinnig gatvisa. Toner kampade mot toner,
ord mot ord, gitarr mot hvisselpipa. Kvinnornas starka,
öfvade röster stredo mot pojkars hesa målbrottsstämmor,
mot mäns brummande basar. Frälsningssången r dignade
som en sårad kämpe. Bullret var fruktansvärdt.
Kvinnorna störtade på knä.
De lågo som maktlösa. Ögonen voro slutna.
Kropparna vaggade i tyst smärta. Larmet dog.
Frälsningskaptenen började ögonblickligen: »Herre, alla desse skall
du göra till dina! Tack Herre, att du vill föra dem alla
in i din krigshär. Tack Herre, att vi få föra dem till dig!»
Folkmassan gnisslade, tjöt, skränade. Det var som
om alla dessa strupar kittlats af en skarp knif. Det vai
som om människorna fruktat, som om de glömt, att de
kommit frivilligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
