Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En timmerstocks saga. Fantasi vid Sollefteåfallet af Ångermanälfven den 2 juli 1873. Ur en dagbok under en norrlandsfärd af Anne Charl. Leffler. Med 3 teckningar af Gerda Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvickte hennes torra lemmar! Hur det brusade och sjöng
omkring henne, och med hvilken svindlande hastighet det
förde henne framåt. Nu var hon midt under Multråberget;
hon blickade upp till sitt gamla hem, hon nickade jublande
åt sina syskon däruppe, och hon hörde ej eller förstod ej
deras hånande anmärkning: »högmod går för fall». Nu
stötte flotten i sin snabba färd emot en sten, och innan
den unga furan hann att draga andan, hade vidjan som
fängslade henne vid hennes nya kamrater, släppt sitt tag,
och hon var ensam i de skummande vågorna, ensam i sin
älskades starka armar. Hur säll var ej nu den unga furan!
Hon såg ej längre hvarken himmel eller jord, hon kände
intet annat än sin älskades kalla men dock eldiga famntag.
Men nästa ögonblick var hennes sällhet flyktad: den
muntra dansen var slut, en vattenhvirfvel tog den unga
jublande furan till fånga, och nu måste hon vandra
tillsammans med många olyckskamrater i en ständig
kretsgång i ett lugnt vatten bredvid den yra forsen. O,
hvilken förtviflan som grep henne! Hur hopplöst, hur dödande
att vandra stilla i denna eviga kretsgång, och höra den
muntra forsens lockande toner, se dess ystra språng tätt
bredvid sig, ja, känna dess friska skum stänka öfver sig
och ändå ej kunna nås af dess famntag. Detta var tusende
gånger värre än att stå uppe på Multråberget och tråna.
Ofta hade den unga furan där uppifrån åskådat de stackars
fängslade stockarnas tysta, melankoliska ringdans, men
hennes blick hade ej länge hvilat på dem, ty forsens tjuskraft
höll hennes ögon och alla sinnen fångna. Och aldrig
hade hon i sitt ungdomliga svärmeri kommit att tänka på,
att hon en gång kunde blifva dömd att dela de stackars
stockarnas dystra fångenskap. »Förmätna,» sade de andra
stockarna till sin nya olyckskamrat, »hvad har väl du
gjort, att du skulle hoppas få dansa fri med böljan, medan
vi förtvina här?» — »Jag har älskat,» sade den unga
furan, »jag har älskat så som ingen af er. Illa har forsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
