Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lisa. Berättelse af Jane Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig honom: handen på hjärtat, höga C. Han hade denna
strålande blick och denna väsendets mjukhet, som är en
oafbruten dyrkan. Hon behöfde icke tala, hon var undret,
hon var sagan, hon var framtiden och hennes tystnad var
det förlofvade landet, fullt af ljufva hemligheter. Lycklig
att få ana, längta och begära tillbragte han dagarna på knä
för henne, men jag vet inte, om han någonsin fick det
lilla väldisciplinerade hjärtat att slå i en annan takt än den
inlärda.
Jag såg dem som nygifta och jag såg dem när de
kommo tillbaka från Berlin, där han legat och studerat
komposition; — man behöfde icke vara mycket skarpsynt för
att iakttaga förändringen. Nu var han icke så svartsjuk
om hennes minsta ögonkast, att han utbrast: »Men hvad
ser du då där på väggen?» när hon icke längre betraktade
honom och det hände mycket sällan, att han bad: »Säg
mig dina intryck,» när de kommo från någon konsert.
Han hade alltför ofta frågat, utan att få svar och när han
fick ett svar, sade det honom ingenting. Det är väl inte
nödvändigt att kunna’ tala kontrapunkt, fast man är gift
med en kompositör, men man måste kunna hitta på något
annat att säga än »ja och nej» och jag tror icke det är
klokt att se skandaliserad ut, om den olycklige någon gång
skulle få en oemotståndlig lust att sätta sig och spela i
skjortärmarna. »Ni äro så ’höghalsade’ allesamman,» sade
han och då var han ofta i ett sådant tillstånd af nervositet,
att han sprang upp och slet knappen af sin krage och
ruskade på axlarna som 0111 han ville skaka af sig både
svärmor, svärfar och denna lilla kvinna, som han en gång
burit på sina händer. Hans häftighet skrämde henne —
hon förstod den icke, hon, som aldrig under hela sitt lif
röjt en känsla, som icke blifvit afskuggad, styckad, dämpad,
innan hon gaf den en annan i våld. Hon kunde ibland
se på honom med en stor, skygg blick, däri det blandade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
