Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lisa. Berättelse af Jane Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gä till henne och säga: »Lisa, jag älskar din man,» och
hon svarade bara: »Jag vet det.» Kaj är fri, han
stannar här tills skilsmässan är öfver, jag fortsätter min
konsertturné, hur svårt det än är för mig att vara skild från
min älskade. Skandalen skall icke få något att syssla med
— för Lisas skull, ty hvad bryr jag mig om världen?
Tid och rum och människor har försvunnit för mig. Jag
lefver endast i väntan på min lycka.»
Lisa skulle således skiljas, men icke ett ord från henne
själf till någon annan än hennes far. Rådmannen hälsade
tyst på mig vid järnvägen den dag han väntade sin dotter,
stelare, rakare, mera ämbetsmannastyf än någonsin och
när Lisa nickade till honom från kupén, frusen af
morgonkylan, men med sitt vanliga blida och lugna leende, var
det ingen, som anade, att hon kom för att stanna hos
honom för alltid. När hon satte sig upp i droskan, sade
hon bara, mycket stilla: »Hvad det är underligt att komma
hem nu, när mamma är borta.» Det var den enda
hänsyftning hon gjorde på den förändring, som försiggått i
hennes lif.
På eftermiddagen tog hon emot mig i det lilla rum
där hon bott som ung flicka; hon hade redan packat upp
ett par småsaker ur sin koffert — ett par glasmålningar
och en porslinsherdinna, som jag sett där, allt sedan jag
lärde känna henne: »Det har ju inget värde,» sade hon,
»men jag är så fästad vid allt, som jag vant mig vid.»
Hon nämnde icke en enda gång sin man, men när jag
gick, sade hon plötsligt, med en rodnad: »När Lolo
skrifver till mig, har jag bedt henne sätta din adress.
Pappa får inte veta af det. Han tror, att det är hennes
skuld, han förstår inte, att jag inte passade.» Det var allt.
Jag gjorde henne inga frågor och jag kände, att hon var
mig tacksam därför,
Svea 1894. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
