Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Per Axel Bergström, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
residenset icke låg i Örebro stad, och den Bergströmska
majoritetens röstsedlar kasserades. Först 1882 återkom
Bergström till riksdagen, nu som sitt läns ombud i första
kammaren.
Såsom flerårig ordförande i lagutskottet intog
Bergström en särdeles viktig plats i riksdagen och hans
inflytelse inom första kammaren växte med hvarje riksdag.
Därför, när högsta domstolen omsvängt andra kammarens
majoritet, i januari 1888, och lifsmedelstullarnas förkämpar
redde sig till att efterträda den Themptanderska ministären
i konungens konselj, ansågo sig »det nya systemets» män
icke kunna undvara Bergström. Han gaf efter för deras
önskan, och utnämndes i den Bildtska ministären till
justitieminister. Men han hade förbehållit sig fritt återtåg till
Örebro, och redan i september anträdde han detta,
synnerligen lycklig att ha fått lämna sin andra taburett.
Så gingo åren, Bergström blef gammal men var lika
kry. Han deltog i våra kyrkomöten, han arbetade i
svensk-norsk-danska lagkommittéer, han upprätthöll Örebro läns
landshöfdingeberättelsers af honom förvärfvade anseende
att vara »primi inter pares». Och alltjämt läste han.
1892 framstod Bergström bland de första kammarens
män, hvilka uttalade sig i unionsfrågan, fasthållande
nödvändigheten af de förenade rikenas gemensamhet i
diplomatiska ärendens behandling och erkännande Norges
rätt till likställighet i fråga om deras ledning. 1893 tog
han liflig del i debatten om ny instruktion för riksdagens
revisorer, liksom i förhandlingarna om bevisföring inför
rätta. Från sin egen unga domaretid tog han exempel på
olämpligheten i att bibehålla den legala bevisningen,
påpekande hur praxis går och bör gå i riktning mot
domarens frihet i pröfning af hvad som bevis må anses,
hvarigenom den förhatliga värjemålseden allt mindre
behöfver anlitas. Den gamle landshöfdingen kom delvis in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
