Jag våndas i nyårsvakan
för samvetets svidande remmar,
drar täcket upp öfver hakan
och skälfver i alla lemmar.
Det flyktande långa året
det stirrar uti mitt öga,
i blödande själasåret
sig månaders minnen löga,

Jag pinas af synder alla,
begångna mot man och kvinna.
Jag hör i mitt öra skalla:
På båle hvart brott skall brinna!
Dig svede hvar usel sträfvan,
hvart hat i ditt hjärta glödde.
Dig täre i fragghvit bäfvan
de småsinta ord, du strödde.

Jag ropar: försköning, försköning!
Ej lida för synd jag mäktar.
För brott jag begått försoning!
Af ångest jag re’n försmäktar! —
Men smärtornas lågor buga
ikring mig som kring martyrer.
De slicka min själ och suga
min lifskraft liksom vampyrer.