Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nationella konsten. Tankeutbyte i bref mellan Richard Bergh och Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
organiska utveckling ur densamma? Många af våra
konstnärer hafva vistats åratal och årtionden på
utländsk mark; hela vårt folk är starkt blandadt med
utländska inflyttingar, med hvilka ofta just de
konstnärliga anlagen kommit; Sverige saknar i ovanlig grad
en enhetlig landskapskaraktär och — af båda de
sistnämnda skälen — äfven i hög grad en enhetlig
folkkaraktär. Man kunde nästan påstå att vår egenart
just är denna olikart: våra rötter äro så många att
den specifika rot, ur hvilken plantan en svensk konst
organiskt skall växa, synes mig tillhöra de
svåråtkomliga trolldomsörterna! Vi hafva stockholmsmålare och
ölandsmålare, dalamålare och skånemålare,
västkustmålare och smålandsmålare, men månne ej skåningen
står lika främmande inför Norrlands natur som han
står inför Sydtysklands; månne ej en västkustbo med
större lätthet skulle acklimatisera sin konst i Bretagne
än i Mälardalen?
När du betonar det nationellas betydelse för konsten,
då menar du egentligen något annat och mycket
djupare. Du menar det för konstnären betydelsefulla i
att hans omgifning står i samklang med grundtonen i
hans själ; att han får tillfälle att lefva sig in i, älska
sig in i ett visst slags natur. Har en svensk icke denna
förmåga att älskande koncentrera sig, då blir hans
konst flack, om han så än aldrig lämnar Sveriges jord.
Och har han denna förmåga, kan han komma att bruka
den äfven på främmande mark: alldeles som, för
att taga din egen bild, ett träd mycket väl kan rotas
och trifvas i annan jord än den där det först vuxit,
ehuru det icke tål en oaflåtlig omflyttning.
Jag har nyligen sett tysken Leistikow måla
Särö-nejdens kopparglödande, vridna tallar och kala,
purpurglödande klippor med lika djup förståelse som någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
