Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spelarne. Historiett af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år sedan. Den gången blef det en af hans vänner,
som trillade ned från kuskbocken på hemvägen, då
han ville köra i stället för kusken, och bröt nacken
af sig. Stackars Gösta, en så glad och treflig pojke . . .
Plötsligt stannade han vid att han hörde sitt namn
nämnas: Ivan Glas!
II.
Det kom uppifrån, från en balkong. Nå, han
stod ju utanför klubben! Hans egen klubb, där han
var sexmästarc. Han nickade åt mannen på balkongen
och gick in. Han hade med ens glömt sin oro och
sina onda aningar. Det fanns intet ställe där han
trifdes så bra som där. Visserligen hade hans otur
vid spelbordet nästan blifvit ett ordspråk, men den
hade till gengäld gjort honom allmänt omtyckt.
Han gick ut på balkongen, hälsade på de två
eller tre tidningsläsare som sutto där och kastade en
blick nedåt gatan, hvars lyktrader just nu glimmade upp.
»Hvad nytt?» frågade han. »Står det något i
aftontidningarna?»
»Ingenting vidare. Salisbury har hållit ett
charmant middagstal. Han säger att den största af de
välsignelser, som kriget har fört med sig, är den att
England nu måste öka sin armé.»
»Var han nykter?» frågade en röst inifrån rummet,
men ingen svarade något. Den som frågade var en
gammal herre, känd för sina besynnerliga idéer.
»Spelas det i kväll?» frågade Glas.
»Ja, det sitter några ungdomar därinne, några af
de nya. Jag tror att de spela poker. Jag vet
egentligen inte hvem som känner dem.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
