Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under sordin. Ur ett ofullbordadt större arbete af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anletet förklaradt, då böja människorna sina hufvuden
och gråta stilla. Men de unga se på hvarandra —
hvad allt är drömlikt, den blanka dagern,
vildblommorna, som vajande ånga öfver grafvarna, hästarnas
frustande, de andaktsfullt bidande skarorna och rösterna
som smeka. Den första skuggan af saknad faller öfver
deras själar, en oklar förnimmelse af tid, som rinner
bort och aldrig kommer åter. — Redan en half timme,
hviskar någon, och alla förstå, alla nicka till svar sakta
blidt — hur svårt att icke bortföras af verklighetens
flod, ack, lifvet är kanske icke så lätt att lefva. Och
då de stiga upp på fotsteget till den väntande vagnen
stå deras själar spända likt strängen på ett sprödt
instrument — på vakt mot den första fläcken, den
första glimten af en världslig tanke, medan de
genom-dallras af sammansatta aningar.
Sedan ser jag oss skynda in på våra rum.
Landt-huset är fullt af resande gäster, och i skolans salar
stå långa middagsbord dukade. Då framkastar någon
ett sakta: kom! Och hviskande upprepa alla: kom,
kom. Hand i hand smyga vi en bakväg ut i den
lummiga parken. Med bultande hjärtan, rädda att
återkallas, skörta vi upp våra långa, prasslande kjortlar,
linda dem om midjan och börja springa in mellan
lönnarna mot det sorlande vattenfallet, vid hvars
yttersta rand vi flämtande sjunka ned på mossan. Halft
leende, halft rodnande blicka vi hvarandra i ögonen.
Jag vet, hur det ser ut alltsammans omkring oss.
Solen sprakar och gnistrar på det brusande vattnet,
som stänker pärlor i vårt sköte, hon kastar lystet sina
glimmande lansar genom löfvens klasar ned på våra
hjässor och stinger i öfverdådig fröjd. Fåglarna skrika
stojande gällt, ursinniga öfver det skummande dånet,
och söta dofter från strandens konvaljer lyckas då och
5. — Svea 1902.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
