Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under sordin. Ur ett ofullbordadt större arbete af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då tränga fram genom vattnets kyliga ångor. Allt är
starkt, allt trår till dåd.
Men där vi sitta med våra hufvuden tätt samman,
finnes intet af detta till för oss. Utan ord förstå vi,
att alla gripits af samma tanke. Afskyvärdt, oheligt
är det att smaka jordisk föda med läppar, ännu
brinnande af himmelskt vin! Halft i en själisk blyghet,
vi ej förmå öfvervinna, halft medvetna om att det nya,
som kommit öfver oss, äfven bör mana till dristighet,
erkänna vi för hvarandra den saknad, som skulle
uppstå om... Och den ena hviskar: Hvad såg du, när
kalken kom till dig? Och den andra andas fram: Jag
såg blod, det var inte inbillning, jag försäkrar er:
något föll på min näsduk, det var blod, se här — och
hon insuger begärligt den purpurdunkla droppen. —
Ja, ja, vi tro, vi sågo det ock. — Och den tredje talar
stilla beslutsamt: Jag blickade in i pastorns ögon,
hvad de blefvo stora och djupa, icke af denna världen,
och jag hörde honom hviska — men hvad säger jag
aldrig, aldrig, rösten var icke hans, det var en annans . . .
Våra kinder börja glöda af den sällsamma kärlek,
som dessa dagar bränt oss, tills den förtärt hvarje
korn af jordiskt stoft i vårt sinne. Långsamt glida våra
blickar undan, och vi tala icke mer. Det stora närmar
sig vårt jordeväsen, dess begär och lockelser och får
därigenom blott fastare och renare form. Aningen om
strid tränger på, och heta löften brusa genom våra själar,
löften att stå och icke falla — trots allt, trots allt.
Den äldsta tar nu ur sin ficka ett litet paket. Det
innehåller ringar, alldeles lika, evighetssymbolen, en
sammanslingrad orm. Och vi träda dem på
hvarandras fingrar under kyssar och känsliga blickar men
finna icke längre ord. Därpå resa vi oss förströdt,
breda långsamt ut våra glänsande sidenkjortlar och
låta dem frasa efter oss i det torra gräset. Och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
