Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faddergåfvan. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var likt hans skärgårdsbor, det där. De lofvade
just aldrig mycket, men det berodde på att de voro
vana att hålla hvad de lofvade.
Och på samma gång han log kom ett fuktigt
skimmer i hans blick.
»Tack,» sade han, »tack för faddergåfvan!»
Mer fick han inte fram. Hans strupe var
tillsnörd och torr. Men kan slog skepparen på axeln,
tryckte kraftigt hans hand och nickade inåt folkhopen
liksom han gjort i kyrkan.
Det var så många han ville ge en särskild
hälsning. Ja, han ville icke utesluta en enda. De voro
honom kära allesammans. Hur det nu var, så hade
de ju ändå kommit tillbaka till honom i det sista. Och
en god faddergåfva hade de ju också lofvat hans son.
Hvems blick han än mötte, så lofvade den. Och hålla
skulle de, ty skärgårdsborna hålla sina löften.
Så tom och öfvergifven som på senaste tiden
skulle hans gamla kyrka icke längre behöfva stå. Det
tycktes honom som om han sörjt för den, liksom han
försökt sörja för sin hustru och sitt barn.
Hans ansikte blef som förklaradt. Så fridfullt
lugnt och nöjdt hade ingen af hans församlingsbor sett
det förr. Och så skulle de minnas det, ty de skulle
icke mera se det. Det visste de. Och därför stodo
de också kvar och stirrade efter det ända tills vagnen
försvunnit vid kröken af den smala byvägen.
Långsamt och utan att byta många ord gingo de
därefter nedför backen, Det föreföll dem som om de
varit med om två gudstjänster den söndagen, och
mången tyckte att den sista var den vackraste.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
