Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mol Allena. Berättelse af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes man plirade med ögonen, meri sade med
sin allvarligaste ton:
»Ja, det var en stor tur. Det finns ingen
människa, som har en sådan tur som min lilla Thea. Att
få höra pappa berätta om fröken Rudensköld och
Fersen, det är en sällsynt tur.»
Nästa gång hon besökte svärfadern, kom hon ensam
och sent på eftermiddagen.
Denna gång gick hon direkt in i sängkammaren
till honom.
Den gamle satt i soflan med alla kuddarna bakom
sig, och bredvid sofian satt hushållerskan med sitt
sticktyg och pratade med honom och pysslade om
honom, men då den unga frun kom in, lämnade hon
genast sin plats åt henne och gick ut. Svärdottern
böjde sig ner och kysste de vaxgula händerna, som
lågo ihopknäppta öfver den röda filten.
»Hvem är det som pussar på hand, mamsell
Anderson?» frågade gubben.
»Det är jag, Dorothea, svärfar. Elias hustru.»
»Hvilken Elias? Min son Elias? Nej, är han
gift, det har jag inte hört. Ingen talar om något för
mig, sedan min trogna hustru och min unga dotter
äro döda, och jag blifvit mol allena.»
Fast hon väl visste, att den gamle aldrig ett
ögonblick lämnades ensam, fick hon tårar i ögonen, då
den darrande gubbrösten sade detta sorgsna »mol
allena». Det var som om hon hört ett barn säga:
»Jag är rädd», och det varit henne omöjligt att nå
fram till barnet och trösta det. Ty till den förflutna
värld, som var den verkliga för den gamle, till den
kunde ingen af de lefvande tränga, den var uppfylld
af hans älskade döda och hans barndoms och
ungdoms hågkomster och upplefvelser. Det nuvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
