Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drömmen. Novell af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dit jag skall gå. Någon står utanför järngallret och
väntar att jag skall le och jag ler, men jag säger
ingenting. Hvad skulle jag säga? Jag skymtar ett
anlete af oändlig sorgsenhet och oändlig mildhet. Jag
ser ett leende, .som varit mycket varmt och som är
varmt ännu, bara så aflägset, och hela min varelse
hviskar : Don Juan — det är jag.
»Då tycker jag att han, som väntat mig, sluter
sina svårmodiga ögon, och jag ser hur tungt hans
ansikte blir. ’Var det din kärlek?’ ville jag fråga. ’Var
detta du?’ men jag talar icke. Jag sträcker bara mina
händer öfver räcket. ’Tu boca’, ber han. ’Din mun.
Gif mig din mun.’ Och han kysser mig. Don Juan
kysser . . . mig . . .
»Han gör det en gång, två gånger, och vi
betrakta hvarandra: ’Du kommer först i kväll,’ förebrår
han sakta, ’hvarför först i kväll?’
»Jag finner intet svar, men han står där länge
med pannan lutad emot järngallret, och när han lyfter
upp sitt liufvud och vill gå, känner jag hur stilla och
hur ömt hjärtat klappar i mitt bröst. ’Mil sodades’
mumlar jag. Tusen hälsningar och tusen tårar–––––
I detsamma vaknar jag alltid. Mina kinder äro våta
och kalla, jag har gråtit, men hvad säger ni om min
dröm?»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
