Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Wennerberg som Gluntarnes skald. Några minnesord af Hellen Lindgren. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men man kan också vara svårmodig med besked.
Ja, jag vill dö, bäddas i snö,
glömma, hur bittert jag lider
säger Glunten. Studentlifvet har också sina dystra stunder,
som skalden förmått tolka. Studenten är vid universitetet
utan familj, han är hänvisad till kamratiifvet, eljes till sitt
ensliga rum och spiskvarterens enformighet. I
medvetandet af, att ungdomsfröjdens nådatid är så kort, ligger ett
svårmod. Växlingens lag, förändringens lag gör sig ofta
påmint. Nya generationer aflösa hvarandra, sådan är regeln,
man träffas för att åter skiljas. De fastaste vänskapsband
äro icke varaktiga, vänskapsederna hafva en melankolisk
bismak, då troheten endast kan svärjas på termin. Detta
allt är saker, som hota att tillintetgöra glädjen just när
den grönskar som bäst. Stackars magistern i Gluntarna,
han vet det bäst han, när Glunten, hans trogne stallbroder,
tagit kameraln, och han står
ensam kvar endast med
minnet i behåll efter »det tioåriga
dundrande kalas», som han och
Glunten gemensamt firat 1 Och
den reflexion, han då gör,
har mången firad
Uppsala-storhet före honom gjort:
»Ack, hvad vårt lif är
eländigt . .. nämn en sällhet, som
varar beständigt.»
 |
| Gunnar Wennerberg. Efter en teckning af Maria Röhl 1845. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
