Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor, med 8 porträtt - Harald Molander, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och som med stor framgång gafs på Svenska teatern samma
år som blef hans sista.
Som öfversättare, särskildt af stycken i bunden form,
har han fästat sitt namn vid något af det bästa som sedan
Talis Qyalis’ och Edvard Bäckströms dagar hembjudits åt
våra teatrar. Hans försvenskningar af Ibsens »Kjcerlighedetis
komödie». Doczys 9ltyssen*, Victor Hugos »Kungen roar
sig» och Rostands *Cyratw de Bergerac* uthärda mer än
väl jämförelsen med den förres Byrontolkningar och den
senares öfverflyttning till vårt språk af »Hedern och
penningen», »Rolands dotter» och »Det besegrade lejonet».
Särskildt var Harald Molander en mästare i att återgifva
alexandrinens på en gång högstämda och böjliga rytmer,
— så svåra att efterbilda på vårt språk där inga stafvelser
få uteslutas eller göras mjukare för att inpassas i metern.
Som regissör och sceninstruktör lade Molander i
synnerhet vikt vid tidsfärgen och den yttre utstyrseln, och ve
den teaterdirektör som ville knussla, när ett stycke skulle
upptagas! Den gamle filosofens ord: »det sköna är svårt»
kunde i fråga om Molanders uppsättningar med skäl ändras
till: »det sanna är dyrt», och han lät icke pruta med sig,
när det gällde att gifva en exakt bild af flydda tiders lif,
vare sig detta framställdes under gästabudets glam eller i
stridens larm. Själf god tecknare gjorde han upp
ritningar både till dekorationer, kostymer, vapen och husgeråd,
och han påstod själf att han under den brådaste tiden i
Finland arbetade sin sjutton timmar om dygnet. Låt vara
att det låg en liten öfverdrift i uppgiften om timtalet, —
att han icke sparde sig veta alla som kände honom. Fullt
så noga med rollkaraktäristiken och recitationen var han
kanske icke; men han kunde därvidlag med mera skäl än
den gamla skådespelerskan som icke kunde springa, uttala
de stolta orden: »Man kan icke vara fullkomlig i allt!»
Det säkra är att han lifligt saknas af alla dem som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
